Grimeton Radiostation
Ett unikt världsarv
Första världskriget hade för Sveriges del bland annat medfört stora svårigheter att hålla kontakten med omvärlden, i synnerhet över långa avstånd. Huvuddelen av de internationella telegrammen gick via kablar som var både sårbara och dyra att underhålla och de radiosändare som fanns i svensk ägo lämpade sig endast för kortare distanser. När freden väl kom började man därför se sig om efter lösningar som skulle medföra att man undvek att hamna i en liknande situation i framtiden.
1920 kom så ett förslag att Kungl. Telegrafverket skulle satsa på att i första hand göra förbindelsen över Atlanten, till USA, trådlös genom att anlägga en ny, så kallad ”storradiostation”. En sådan direktlänk ansåg man skulle bidra till att främja affärsuppgörelser och statsangelägenheter som rörde det stora landet i väst, men också underlätta kontakterna mellan de många svenskamerikanerna och det gamla hemlandet. Förslaget togs väl emot och lades fram för riksdagen som röstade för att skjuta till medel. Telegrafverket började därefter titta på tänkbara radiosystem och valde till slut ett som tillhandahölls av Radio Corporation of America (RCA). Anledningen var att dessa mer eller mindre hade monopol på radiosändningarna till och från den amerikanska östkusten och genom att använda deras system från början skulle riskerna för eventuella kompatibilitetsproblem minskas. Att det var den svenskfödde uppfinnaren Ernst Alexanderson som låg bakom systemet gjorde inte saken sämre.
”På varje ställe trugades det enligt gammal sed, och då varken Gustáv eller jag voro så alldeles svårtrugade...så befunno vi oss merendels framemot middagstiden, då en 4-5 bönder besökts, i synnerligen angenäm stämning.”
Utdrag ur ingenjör Nils Noréns redogörelse för markförhandlingarna
Att den nya storradiostationen skulle byggas på den svenska västkusten hade omedelbart stått klart då man ville ha ett så kort avstånd till USA som möjligt samtidigt som signalen skulle kunna gå fri för Norge, Danmark och Skottland. Detta innebar en placering i mellersta Halland och det exakta läget bestämdes under hösten 1922 efter att den utsände ingenjören Nils Norén besökt en rad potentiella platser i området. Valet föll på ett antal åkrar i Grimetons och Hunnestads socknar som levde upp till de krav som ställts och efter en serie blöta förhandlingar med markägarna lyckades man säkra området för Telegrafverkets räkning. Byggnationerna inleddes vid årsskiftet och två år senare, vintern 1924, stod stationen klar.
Den 1 december 1924 togs stationen, som tilldelades anropssignalen SAQ, i drift och kom nästan omedelbart att stå för 95% av den svenska telegramtrafiken till USA. Man lyckades också pressa ner sändningstiderna och i maj 1925 dröjde det i genomsnitt bara 17 minuter från det att ett ”vanligt” telegram lämnats in i Sverige tills att det togs emot hos RCA i New York. De höga hastigheterna gjorde att man till fullo kunde utnyttja det fönster där de svenska och amerikanska kontorstiderna överlappade varandra.
De två ursprungliga långvågssändarna från RCA kom att användas flitigt till slutet av 1930-talet och en bit in på 40-talet trots att de vid det laget hade fått konkurrens av modernare och effektivare kortvågssändare. Sådana kom att placeras sida vid sida med de gamla maskinerna och 1945 stod de för nästan all trafik som gick via Grimeton. Ändå valde man att behålla långvågssändarna i reserv mycket tack vare deras pålitlighet. En av dessa kom att skrotas på 1960-talet men den andra fick bli kvar och går att beskåda i stationens sändarsal. Trots att dess hundraårsjubileum börjar närma sig är den än idag i fullt fungerande skick.
