Världsarvet Grimeton Radiostation | Grimeton Radiostation
19243
page-template-default,page,page-id-19243,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-child-theme-ver-1.0.0,qode-theme-ver-10.1.1,wpb-js-composer js-comp-ver-5.0.1,vc_responsive

Grimeton Radiostation

Grimeton Radiostation

 

Att upprätta en säker förbindelse

Erfarenheterna från krigsåren vittnade om stora svårigheter att upprätthålla kontakterna med omvärlden och speciellt USA. Då gick många telegramförbindelser via kabel som var sårbara och dyra. Att sända telegram via andra länder medförde även förseningar, eftersom dessa ville avverka sin egen trafik först. Försök att nå USA trådlöst med den nya gnistsändaren vid Karlsborgs radiostation hade misslyckats. Det medförde att förslaget från Sverige-Amerikastiftelsen som lades fram till Kungl. Telegrafverket om att Sverige borde ha en egen telegramförbindelse med USA togs väl emot. Det ansågs nödvändigt att etablera en stabil förbindelse över Atlanten, inte minst med tanke på alla de människor med familj och vänner på bägge sidor havet och för att underlätta affärsuppgörelser och statsangelägenheter. Utifrån det tog Sveriges riksdag 1921 beslut om att bygga en storradiostation för att sända morsetelegram via radio över Atlanten.  Anbud från Telefunken i Berlin, The Marconi Company i London, Radio Corperation of America (RCA) i New York samt Société Francaise Radio-Electrique i Paris begärdes. Riksdagen beviljade ett första anslag på 2 Mkr. Hårda förhandlingar inleddes främst med RCA, som ägde alla kommersiella stationer på USA:s ostkust. RCA:s chefskonstruktör och den som stod bakom konstruktionen av långvågssändaren, elektrotekniksnillet Ernst F. W. Alexanderson, var själv engagerad i förhandlingarna. Kontraktet tecknades slutligen den 14 augusti 1922 och den totala kostnaden för anläggningen beräknades till 4,85 Mkr.

 

Markförhandlingar

Samtidigt som förhandlingarna om kontraktet pågick hade man undersökt lämpliga platser för sändar- och mottagarstationer, där radiovågorna skulle få kortast möjliga väg till USA. Tekniska, ekonomiska och strategiska faktorer behövde sammanvägas. Markområden undersöktes och snart stod det klart att området mellan socknarna Grimeton och Hunnestad var mest lämpligt för placering av sändarstationen och, liksom ett område strax utanför Kungsbacka samhälle för mottagarstationen. Då markundersökningarna genomfördes i Grimeton och Hunnestad, skedde även förhandlingar mellan Kungl. Telegrafverket och markägarna. Ingenjör Norén, som i augusti 1922 utsetts av Telegrafverket till arbetschef för den blivande storradiostationen har skrivit ner följande:

”Till en början underhandlade jag ensam med bönderna hurom, men resultatet var klent. Ett fast anbud var omöjligt att erhålla, utan var allting ytterligt svävande. En bonde torde ej säga sitt pris på marken av fruktan för att de övriga skulle anse det för lågt, och han därför skulle få obehag av dem. Att begära alltför hutlöst var han även livrädd för, ity han då riskerade att vi skulle expropriera marken. Att detta skulle vara ofördelaktigt för dem, voro de på det klara med. Då min förmåga som underhandlare på detta sätt kom att framstå i tvivelaktig dager, nedsände Telegrafstyrelsen sin förste sekreterare O. Gustáv att leda underhandlingarna. Vi började nu tillsammans trallen omigen.”

Tillslut nåddes så en överenskommen och marken köptes under vintern 1922/23. Byggandet kom snabbt igång både i Grimeton och i Kungsbacka. Antenntornen vid sändarstationen försenades genom en järnbruksstrejk, så stationen i Grimeton blev inte helt färdig förrän sent på hösten 1924. Kostnaden för anläggningen blev drygt en halv miljon kronor lägre än beräknat.

 

I trafik

Den 1 december 1924 gick storradiostationen i Grimeton, med sina två långvågssändare, i trafik på 16,1 kHz med anropssignal SAQ. Frekvensen ändrades senare till 17,2 kHz. Redan från start gick cirka 95 % av telegrammen från Sverige till Nord- och Sydamerika via den direkt förbindelsen, men det var svårt att komma över 50 % i den andra riktningen, eftersom flera av den amerikanska telegrafbolagen hade intressen i Atlantkablarna. Konkurrensen med kabelbolagen var således hård, men utrustningen fungerade bra och befordringstiderna för telegrammen blev korta. För år 1936 var de från inlämning i Stockholm till mottagning i New York i genomsnitt 5,6 minuter för iltelegram och 18,2 minuter för vanliga telegram. Detta var mycket viktigt eftersom kontoren i Sverige och USA på grund av tidsskillnaden bara var öppna ett par timmar samtidigt. Man kunde alltså genom kort befordringstid hinna få svar samma dag.

 

Nya tider

Mot slutet av 1930-talet började långvågssändarna få allt mer konkurrens av ny teknik, kortvågssändarna gjorde entré i Grimeton. Under andra världskriget övergår man mer och mer till att använda den nya tekniken. Det medförde att den gamla långvågssändaren allt oftare stod still. Detta föranledde en snabb kontroll av elmätarna från eldistributören Yngeredsfors sida, eftersom strömförbrukningen kraftigt minskade.

Grimeton Radiostation är idag ensam kvar i det en gång transatlantiska nätverk med nio stationer som byggdes upp under åren 1918 till 1924, alla utrustade med den teknik som konstruerades av Ernst Alexanderson. Långvågssändaren från 1920-talet har tagits om hand väl under åren och är fortfarande i körbart skick, varpå den fortfarande används vid särskilda tillfällen.Eftersom det är den enda kvarvarande radiostationen i sitt slag upptogs platsen år 2004 på UNESCO:s världsarvslista.

Ernst F. W. Alexanderson

Ernst Fredrik Werner Alexanderson föddes i Uppsala den 25 januari, 1878. Efter studier vid Lunds Universitet, Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm (där han avlade sin civilingenjörsexamen) och Technische Hochschule Berlin, kom han till USA 1901. Inte långt efter sin ankomst till USA anställdes han hos General Electric i Schenectady , Massachusetts.

Detta var i en tid då de första lyckade experimenten för att distribuera elektrisk ström över långa avstånd var omkring tio år gammal. Elektricitet som kraftkälla fick snabbt stor spridning. Bortsett från belysning, kom elkraft att ersätta tidigare energikällor i gruvor, inom järn-, sågverks-, och massaindustrin. Inom kommunikation och den kemiska industrin användes elkraft på helt nya applikationsområden.

Kring sekelskiftet 1800/1900, hade Guglielmo Marconi lyckats överföra morsesignaler över längre och längre avstånd. Trådlös telegrafi föddes och blev ett exempel på elektricitetens erövringar.

Alexanderson came to the USA at a time when electrical power totally dominated development within electrical technology. No one at that time anticipated the explosive developments to come, first in wireless telegraphy and later in voice broadcasting with John Ambrose Fleming’s invention of the first electron tube, the diode. No one could anticipate the origin of what today is called electronics, which now extends to all areas of technology.

Alexanderson avled 1975, 97 år gammal och har under sin livstid, förutom vid sjukdom under sina sista år, inte bara upplevt utan även på olika sätt bidragit till utvecklingen användande elektricitet. Han har arbetat med utformningen av generatorer och motorer, överföring av högspänningslikström, reglerteknik , telegrafi och telefoni, radio och TV och datorer. Under både första och andra världskriget bidrog han med innovationer inom det militära området, såsom elektrisk framdrivning av båtar och hjälpmedel för flygplan vid landning i dimma.

Under perioden 1905-1964, med undantag för åren 1945, 1954 och 1960, beviljades han nya patent varje år. Den slutliga patent beviljades år 1973. Totalt fick han 344 patent, det sista vid 95 års ålder. För sitt arbete med alternatorn (den teknik som långvågssändaren i Grimeton bygger på) fick Alexanderson 1983 postumt plats i ”The National Inventors Hall of Fame”, en hedersbetygelse han delar med Bell, Edison och Marconi.

Alexanderson var i USA en mycket välkänd person, långt mera än i Sverige där han blir ihågkommen för sina installationer i Grimeton. Hans arv har förvaltats väl och när man hör och ser den 50 ton tunga långvågssändaren mullra igång, relärerna klappra och vattenfontänerna kyla minns vi Ernst Alexanderson, som ”The complete chief engineer”.